Mandys Meny #4

Smårätter från filmvärlden - serverade utan färdig slutsats. iPhone face, The Odyssey for the girlies & Evelyn Hugo till bioduken.

Här kommer en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

Har alla fått iPhone Face?

Internetteorin som förstör kostymdraman.

Har du någonsin sett en historisk film och tänkt att en karaktär ser ut som att hon vet vad en matcha latte kostar? Då har du stött på fenomenet iPhone Face.

Begreppet används om skådespelare vars ansikten är så präglade av samtidens skönhetsideal att illusionen av en annan tidsperiod bryts. Perfekt blekta tänder, fillers och samtida beautytrender kan ibland göra det svårt att tro att någon lever på 1800-talet. Ett iPhone face är med andra ord ett ansikte som är optimerat för selfies.

Flera casting directors menar att estetiska ingrepp blivit ett problem för historiska produktioner. Det handlar inte nödvändigtvis om att någon ser "för snygg" ut. Snarare om att vissa drag blivit så starkt förknippade med 2020-talet att de fungerar som visuella tidsstämplar (enter buccal fat removal).

Problemet är bara att kritiken nästan alltid riktas mot kvinnor. Dakota Johnson i Persuasion, Millie Bobby Brown som Enola Holmes, Nicole Kidman i The Northman och Florence Pugh i Little Women nämns ofta i sammanhanget, medan män betydligt oftare slipper undan granskningen. Det gör att teorin snabbt glider från att handla om filmisk trovärdighet till att handla om kvinnors utseenden.

Problemet är större än att vissa kvinnor har iPhone Face. Problemet är att vi blivit så besatta av att analysera kvinnors ansikten att vi inte längre kan se en kostymfilm utan att först göra en estetisk riskbedömning. För vad är egentligen kritiken? Är den riktad mot castingen? Sminket? Filmens estetik? Eller är det bara ännu ett sätt att granska kvinnors utseenden?

HÄR kan ni göra ett quiz för att avgöra vilka skådisar som “lider av” iPhone face.

The Odyssey for the girlies (by a girlie)

Nolan, som ofta förknippas med manliga hjälteberättelser baserar sin största film på en översättning som aktivt ifrågasätter hur generationer av män har läst Odysséen.

Internet har svämmat över med kritik kring den historiska korrektheten i Christopher Nolans The Odyssey som har premiär 17 juli. Allt från rustningarna, till skådisarnas iPhone face till det moderna språket har väckt debatter online. I trailern används “daddy” vilket enligt vissa är ännu ett tecken på att Nolan tagit sig väl stora friheter med antikens Grekland.

Men kritiken är egentligen inte ny. Den riktades redan mot den översättning Nolan bygger filmen på. Emily Wilson, den första kvinnan någonsin att översätta Odysséen till engelska, fick nämligen liknande invändningar när hennes version kom ut 2017. Många läsare reagerade på att språket kändes för modernt och Wilsons svar har blivit smått legendariskt:

“My Homer does not speak in your grandparents’ English.”

Hon använder medvetet ett språk som känns naturligt att läsa och tala idag. Hennes argument är i princip att många äldre översättningar får Homeros att låta som en viktoriansk gentleman, trots att Homeros inte talade den sortens engelska från första början. And she has a point. Varför ska en text från 700-talet f.Kr. låta som engelska från 1800-talet?

Det som har gjort Wilsons översättning omdebatterad var inte att hon ändrade berättelsen, utan att hon synliggjorde hur tidigare översättare redan hade gjort det. I generationer har manliga översättare romantiserat Odysseus, tonat ner våldet och använt språk som fått antikens maktstrukturer att framstå som mindre brutala än de faktiskt var.

Ett av de mest omtalade exemplen är öppningsraden. Många äldre översättningar väljer heroiska formuleringar som betonar Odysseus skicklighet, klokhet eller uppfinningsrikedom. Wilson menar att den grekiska formuleringen är mycket mer tvetydigt än så. Odysseus är inte bara genialisk, han är motsägelsefull, manipulativ, föränderlig och ibland ganska tveksam. Därför inleder Wilson istället Odysséen såhär:

“Tell me about a complicated man.”

Ett ordval som flyttar fokus från hjälte till människa. Wilson har också konsekvent kallat slavarna i berättelsen för just slavar, medan äldre översättningar ofta använde betydligt mjukare ord som tjänare eller pigor. Nolan är uttalat inspirerad av just dessa perspektiv. Hans filmatisering av The Odyssey beskrivs som mer jordnära, brutal och mänsklig än många tidigare adaptioner. Vilket innebär att en av vår tids mest inflytelserika manliga regissörer presenterar Homeros epos genom en kvinnas blick.

The Seven Husbands of Evelyn Hugo blir film

Netflix filmatisering av The Seven Husbands of Evelyn Hugo verkar ha hittat sin regissör i Anna Kendrick. Ja, samma Anna Kendrick som lärde en hel generation tonåringar att slå på plastmuggar och sjunga acappella till Cups och som spelade Jessica i Twilight - den enda normala människan i hela Forks.

Boken handlar om en kvinna som kontrollerar sin egen berättelse i en industri som ständigt försöker skriva den åt henne så det känns ju givet att en kvinna ska regissera. Kul! Och tajmingen är knappast en slump. Kvinnor driver i allt högre grad biobesöken och Hollywood har äntligen börjat agera därefter. Barbie blev ett globalt fenomen, The Devil Wears Prada 2 var en box office succé. Efter åratal av superhjältar, multiversum och franchisebyggen verkar Hollywood ha gjort en häpnadsväckande upptäckt: kvinnor köper också biobiljetter.

Nu återstår bara den lilla detaljen att övertyga miljontals bokläsare om vem som ska spela Evelyn Hugo. Jessica Chastain är ju en given favorit eller?